Ätstörning

Jag har precis ätit middag, men jag vill ha mer. Jag är mätt, men jag vill inte sluta äta. Jag hatar den här situationen jag är i precis just nu. Jag har ett stort diskberg att ta tag i. En stor tvätthög att vika. Och så har jag en lapp i väskan som jag skrev på jobbet, en lapp med ingredienser till kokosbollar och snickers... OM jag går och köper det nu så kommer jag hetsa resten av veckan. Om jag inte gör det kommer jag ha ångest hela kvällen. Jag sitter här och gråter och känner mig ensammast i världen. Jag hatar verkligen T för att han inte förstår. Jag har sagt hundra ggr att det är just den här tiden som är värst och varför. Att jag önskar att vi kunde prata i telefon då. Ändå ringer han aldrig fast han har tid. Han gör precis som mamma, om han ringer så är det ca  kl 22-23 när jag sitter här fullproppad och äcklad och på väg att spy!

Jävla idioter!! Jag hatar dom fast jag vet att det inte är deras fel. Bara mitt. Bara mitt ansvar. Dom orkar väl inte. Och jag vill ändå inte prata med dom. Jag skulle kanske inte ens svara. Men jag hatar dom ändå. Hatar hatar hatar hatar hatar.

Jag ska göra slut med T idag. Jag SKA! Jag orkar inte med att irritera mig på att jag tycker att han inte bryr sig tillräckligt. Jag orkar inte hålla på och fundera på om vi ska träffas i helgen och jag orkar inte må så jävla dåligt varje gång vi skiljs åt och jag lämnas ensam åt mitt öde, eller ha en sån fruktansvärd ångest när vi är tillsammans (som jag hade i helgen). Jag orkar inte det. Orkar ju inte ens bry mig om mig själv, hur fan ska jag då orka bry mig, oroa mig, över vad någon annan gör och inte gör!? Det går inte, det funkar inte, jag orkar inte!!!

Jag vill göra slut med honom för att ha en anledning att må dåligt. Jag vill göra allt för att må så jävla dåligt som möjligt så att jag antingen inte äter eller tar livet av mig. Det finns ändå bara dom två alternativen: smal eller död. Smal eller död. Eller varför inte både och?