Ätstörning

Det är så lustigt. Eller egentligen inte alls lustigt utan mer underligt. Jag vill dö. Igår gick det åt helvete igen. Men det gör ingenting, det är inte därför jag vill dö. Det är för att jag har en sån deprimerande känsla i kroppen. Jag är så nedstämd och det går inte över. Kände så hela dagen igår, åt för mycket, kräktes (för sent). Tänkte att det skulle bli en bättre dag idag. Har varit hemma hela dagen och jag vet att det inte är bra för mig. Men om man inte orkar ta tag i nåt då? Om man bara inte orkar leva, vad gör man då? Jag vill bara gråta. Bli kramad av någon. Vill bli omtyckt av nån. Det är jag säkert, det är inte det. Jag vill känna mening med livet. Hur gör man det? Hur skapar man sig lycka? Jag har ju ätit bra, går ut och träffar kompisar, pluggar (försöker iaf), men ändå känns allting så meningslöst. Allt kan ju inte alltid vara roligt! Men är det inte det så är det istället outhärdligt tråkigt? Det orkar jag inte med. Jag tror att vissa människor inte är gjorda för att leva (själva). Jag förstår verkligen dom som tar självmord (eller vissa av dom). Om jag verkligen inte ser någon mening med mitt liv och känner att jag inte kan göra det bättre, varför måste jag då leva? För alla som jag känner's skull? Jag kostar ju bara samhället massa pengar, lika bra att jag är död då om jag ändå inte gör nåt vettigt och inte trivs med livet.

Jag kommer ihåg när jag var liten, eller i alla fall yngre. Tonåring, gick kanske i mellanstadiet eller på högstadiet. Jag hade samma nedstämda hopplöshetskänsla som nu. Jag grät och skrek och var otröstlig. Stackars mamma och pappa som inte visste vad dom skulle ta sig till. Tillslut tröttade jag väl ut migsjälv så att jag accepterade att bli tröstad. Men hopplöshetskänslan försvann inte för det. Kanske för stunden, men inte för evigt. Nu känner jag mig bara ensammast på jorden och sitter hemma för migsjälv och gråter, fast jag vet att jag inte ens är i närheten av ensammast på jorden =/.

Skulle jag verkligen, verkligen, verkligen inte vilja leva mer så skulle jag väl ta livet av mig antar jag. Så nånstans kanske jag vill leva ändå? Hoppas att det ska bli bättre, nångång? Jag tänkte väl att bara jag blir fri från bulimin så blir allt bra. Hela livet ordnar upp sig. Men nä, den senaste tiden har det ju gått jättebra med maten, men nu känner jag mig ledsnare än någonsin. Kan det vara just för att jag inte dränker sorgsenheten i hetsätning? Att känslorna kommer fram nu? Men om jag inte ser nån mening med livet och inte orkar leva, då kan jag ju lika gärna hetsäta mig till döds då? Fast jag har iofs inga pengar kvar ändå nu så det går inte.. Jag skulle bara vilja lägga mig i sängen och inte gå upp mer. Brukar önska att jag inte ska vakna mer, men ändå gör jag det. Ligger kvar i sängen till långt fram på eftermiddagen för att jag inte "orkar" gå upp. Vill inte. Vill bara somna om och försvinna. Jag vet ju också att den enda som kan hjälpa mig är jag själv. Haha det är så ironiskt. Jag tycker att jag har försökt. Tycker att jag försöker hela tiden, eller iaf varje gång jag går upp ur sängen så "försöker" jag ju leva. Jag vet inte vad jag ska göra mer? Vem vill leva deppig hela livet?

Jag tror jag skulle klara av livet om jag hade en pojkvän. Nån som tyckte om mig, längtade efter mig och uppskattade mig. Men man kan väl inte bygga upp sitt liv runt en annan person? Vara beroende av någon? Eller får man det? Jag tror tyvärr inte jag klarar av att leva annars. Jag är inte gjord för att leva ensam. Jag kan inte det. Jag orkar inte det.
Usch, jag hoppas jag är död imorgon.