Helgen
Igår em/kväll kändes allt mkt bättre. Mamma skjutsade hem T och mig från Sthlm och bjöd oss på mat (falafelrulle, jag åt lite mer än hälften och sparade resten). Sen stannade hon hos mig och hjälpte mig att komma igång med en hemtenta som ska vara inne imorgon em. Har bara skjutit på allt och det är väl därför jag har sån ångest. Att jag aldrig tar tag i allt som behöver göras =(. Men idag ska jag verkligen verkligen försöka göra så mkt jag hinner av den där satans tentan. Mamma erbjöd sig att komma tillbaka idag t o m och sitta med mig för att få mig att plugga. Jag har världens bästa mamma och jag älskar henne över allt annat på jorden ♥.
Ska försöka följa schemat jag gjort hos terapeuten också. Ingen idè att gå där och slösa skattepengar om jag inte försöker ju! Sen kanske jag ska försöka berätta nåt för T om mina problem? Usch, jag vet inte, det är så svårt. Han var med när jag hade sån där hemsk ångest i lördags kväll och han har ju märkt att jag mått dåligt hela helgen i princip. Jag har varit sur, otrevlig och ledsen. Han vet att jag inte vill leva till och från, men inget om bulimin, det skämmigaste, hemskaste och mest pinsamma och jobbiga. Suck suck. Nu plugg!
Har läst din blogg nu nästan från början, och lider med dig. Jag har varit precis där du är men mår idag så mkt bättre. Fortfarande får jag återfall och hetsäter men max 1ggr/månad (och då är det ofta...) Tråkigt att du känner att du måste vara smalare, då är det svårt att bli fri från bulimin. Men det är också den svåraste biten... långt efter att jag slutat kräkas regelbundet ville jag fortfarande bli av med 3-4 kg, och tänkte alltid "när jag blir smalare". Nu försöker jag inse att jag inte kommer att bli och inte heller behöver bli smalare. Kram och försök inse att du är fin, nu, med 5 kg mer eller med 5 kg minde. Det spelar liksom ingen roll. Det är utstrålningen som syns.
Kram Maria
Hej! Oj, ok =P. Härligt att höra att du är så mycket bättre! Men h u r sjutton har du lyckats komma dit du är idag? Det finns ju tydligen de som lyckas bli friska(?) från bulimi, men jag har fortfarande inte fattat exakt HUR. Jag vet ju eg allt tycker jag. Stå ut i ångesten, sluta tänka på att gå ner i vikt, vara nöjd som man är osv. Men det är ju liksom inte "bara" att bestämma sig för det heller.......=/
Kram!
2 år förnekade jag att jag var sjuk, 3 år till för att förfina sjukdomen, 2 år som jag försökte sluta hetsa och kräkas men fortfarande gå ner i vikt, 2 år som jag försökt acceptera att jag inte behöver gå ner i vikt men ändå önskade att jag gjorde det, och nu 1 år som jag försökt och (mer eller mindre lyckats, lite olika i olika perioder) tycka om mig och INTE önskar gå ner i vikt.
Jag har haft hjälp av självhjälpsgrupp genom AB-kontakt under en viktig fas i tillfrisknandet.
Okej, tack för svaret! Jag har haft mailkontakt med AB-kontakt, men dom tyckte inte att jag ville bli frisk tillräckligt mycket för att få vara med där. Har nu kontaktat OA här i stan och ska ev gå på nåt möte där i höst. De har öppna möten en gång i månaden när vem som helst får komma tror jag. Men det är så trist när man hamnar mellan stolarna i vården. Jag är inte dödssjuk så då kan jag inte bli tvångsinlagd och jag "vill" inte bli frisk tillräckligt mycket för att få annat stöd heller =/. Hur ska jag då få nån hjälp liksom? Går ju hos en terapeut iaf, men det hjälper ingenting och hon vill dessutom inte prata om just ätstörningarna för det kan hon inget om =/. Suck
Kram kram
